Maskros 100 ml YAMAMOTO

Det är en växt som förr var ganska vanlig på våra ängar och i våra landskap, så pass att vi numera knappt lägger märke till den, nästan som att betrakta den som ett "ogräs" bland de många som växer vilt. Men maskrosen, även kallad "lejonets tand", "blåsboll", "gul stjärna" eller "prästkrona", har en lång tradition av användning inom folkmedicin som sträcker sig flera århundraden tillbaka. Namnet "lejonets tand" kommer från dess speciella form, med taggiga bladkanter som påminner svagt om en katts tänder, med långa, lansettformade blad med tandade kanter. Den är känd för sin speciella egenskap att efter blomningen bildas en liten rund, mjuk boll av många frön på stjälkens topp, som alla barn minns att ha blåst på minst en gång i livet.

Under tidigare århundraden har den definierats som ett utmärkt renande medel (tillsammans med andra användningsområden relaterade till sårläkning och förmågan att stimulera urinproduktionen), en egenskap som senare bekräftats av studier inom modern växtbaserad medicin. Även inom den tusenåriga traditionella kinesiska medicinen används maskrosen för att stödja reningsfunktionen och stimulera rengöring av urinvägarna. I många gamla medicinska texter rekommenderades maskrosen även för att behandla infektioner, hudproblem som eksem och ledvärk. Än idag är maskrosen inom växtmedicin ett välkänt naturläkemedel för sin renande effekt, och bladen används särskilt för att stödja njurfunktionen som ett bra vätskedrivande medel mot vätskeretention, samt som ett hjälpmedel för matsmältningen. Dess berömmelse kommer från att dess rot har intressanta renande egenskaper, eftersom den stimulerar gall-, lever- och njurfunktionen, alltså aktiverar våra "utsöndringsorgan" (lever, njurar, hud) som ansvarar för att omvandla (och sedan göra sig av med) toxiner via avföring, urin eller svett.

Dessa effekter på kroppen beror på dess speciella sammansättning av ämnen som inkluderar triterpenalkoholer (taraxerol), växtsteroler, inulin (särskilt i mjölken), bittra ämnen (taraxacin) och mineraler (högt innehåll av kalium) som ger växten toniska och matsmältningsfrämjande egenskaper. Det är dock i roten som den största mängden aktiva ämnen finns, med närvaro av vitaminerna A, B1, B2, B3, C, E, K, alfa- och beta-karoten, betakryptoxantin, lutein och zeaxantin, kalcium, natrium, järn, fosfor, kalium, magnesium, zink och selen, tanniner, flavonoider, kaffe- och kumarinsyra. Taraxacin stimulerar särskilt produktionen av saliv, magsaft, bukspott och galla, vilket underlättar tömningen av gallblåsan. Den innehåller också inulin som, som en prebiotisk fiber, närar tarmfloran och förbättrar tarmtransit, och har en effektiv men mild laxerande effekt. Den välkända vätskedrivande effekten av maskrosen beror på flavonoider och kaliumsalter, som verkar på njurarna genom att stimulera urinproduktionen och dränering av överflödig vätska, vilket är mycket uppskattat av kvinnor med svullna ben, celluliter och vätskeretention.

Denna "mix" av starkt renande, antiinflammatoriska och avgiftande ämnen som maskrosen innehåller är det mirakelmedel som gjort den känd genom århundraden av traditionell medicin, särskilt för levern. Dessa bioaktiva komponenter främjar eliminering av avfallsprodukter (socker, triglycerider, kolesterol och urinsyra) och gör maskrosen till en "leverbeskyddande" växt, mycket lämplig vid leversvikt, gulsot och gallsten. Maskrosen innehåller särskilt taraxacin, en bitter förening som stimulerar gallblåsan att dra ihop sig för att öka gallflödet och därmed främja rening. Dess stimulerande sekretoriska effekt begränsar sig inte till gallan, utan stimulerar sekretionerna från alla körtlar i mag-tarmkanalen (saliv, magsaft, bukspott, tarmvätskor) samt mag-tarmmuskulaturen, vilket också främjar en mild laxerande effekt (sekundär).

*Maskros bör undvikas vid gastrit, magsår och hos personer med benägenhet för lågt blodtryck. Interaktioner med vissa läkemedel som diuretika har rapporterats, och det är viktigt att notera att den kan interagera med NSAID (icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel). Personer som behandlas med denna typ av medicin bör alltid rådgöra med sin läkare innan de börjar med några tillskott.